En i månaden.

Ett äpple om dagen är bra för magen, eller nåt sånt. Nu skall inte det här inlägget handla om äpplen utan om utomhusnätter. Under hösten så har jag och Agneta lyckats bibehålla minst en utomhusnatt i månaden. Givetvis så har jag i min tävlingsinriktade hjärna redan börjat samla. Och kommit fram till devisen "Minst en utomhusnatt i månaden". Ungefär som att samla på träningstimmar, dagar på snö eller kilon i bänkpress. Desto fler desto bättre! Gårdagens färd ut i skogen hade ingen större agenda än att pröva min nya sovsäck. En murrig, mjuk dunsäck...mmmmm... mycket bättre än min tidigare, tunna syntetsäck! Vi begav oss sent på kvällen ut till en klippa som heter Filke i närheten av Hagby. Vi hittade oss en platt yta och slog upp tältet på. Att sova ute är kanske inget självändamål i sig, men mysigt är det när regnet smattrar mot duken och som med allt här i världen blir man bättre på det man gör. Alla har vi väl vaknat obekväma på ett hårt underlag invirade i sovsäcken som en kåldolme. Men med träning kommer vana, och jag och Agneta sov som två små grisar till halv tio på förmiddagen. Fint som snus! Frukosten avnjöts med benen dinglande över klippkanten och med P4 på mobilradion (nej jag är inte 30 ännu men ibland skönt gubbig enligt egen utsago).

Det är möcke nu....

Eller snarare var det möcke för någon vecka sedan. Det var Kolans disputationsfest på fredagen den 20.e November (sammanföll taktiskt med min 29:års dag), på lördagen landade Olof och Whitney för en veckas Sverigevistelse. Vi hann fara land och rike runt på allehanda äventyr och passade på att klämma in så många activities som möjligt. Vi tillbringade några dagar i Lofsdalen och utnyttjade det tunna snölagret till max. Vädret visade sig från sin allra bästa november-sida med temperatur kring nollan stormbyar och 3 minuters solsken 4 kilometer bort. Total white-out var snarare konceptet för dagarna. Men vad gör det för en måttligt tränad undertecknad med 105 mm midja på laggen, vanliga slalomboots i randobindningen och storebror ivägflyende som en ardennerhäst på vårbete? Snö är snö! Trots att Olof chikanerade mig för att jag fladdrade med armarna som Bojan Krizaj i en storslalomsväng på 80-talet, och jag påtalde att man inte behövde åka som om man hade en tulo mellan knäna med den nya tidens skidor, så hade vi det förbaskat gött ute i snålblåsten. Vi knatade runt för att hitta de bästa åken i området där snötäcket tillät. Dessa dagar kittlade skidnerverna duktigt och numera åtgår tiden att drömmande kolla in webkameran vid Helags eller youtuba gamla skidklipp.