I förrgår kändes det för första gången lite bättre i knät när jag var på gymmet och gjorde mina övningar. Det smärtade och knakade inte så fasligt. Så jag tänkte att nu måste jag komma igång och plåga upp flåset efter flera veckors inaktivitet (för benen i alla fall). Jag har ju som bekant paddlat kajak vilket har fått axlar och rygg att må lite bättre. Men någon nämnvärd kardiovaskulär träning har det inte blivit då teknik, styrka och lokalt syreupptag i överkroppen är på tok för lågt för att ge någon större matchning för pulsen under paddling.
Eftersom jag inte ville belasta knät för mycket valde jag den relativt sett stötfria aktiviteten stavgång. Tio intervaller skulle avverkas uppför den korta men branta backen.
En intervall och jag var vrålstum. Två intervaller och jag var spyfärdig. Tre intervaller och jag hade spränghuvudvärk... på det temat fortsatte jag till 8 st. Då dök shorty upp vid krönet och jag flämtade fram gråtfärdigt "Jag mår så dåligt". Men påhejad under de två sista intervallerna lyckades jag masa mig uppför Mount Evere...jag menar Sunnerstabacken. Min klocka indikerade en stigning på 35 höjdmeter vilket ger en totalt höjdvinning i klass med flera svenska skidbackars fallhöjd.
Hur gick det med knät då? Tja bra igår: halta, högläge och tryckförband idag.
Efter dem målande beskrivningen av Sunnerstabacken och dess krävande tribut var Pa där och testade idag. Pa har en minnesbild från tidigare träningar med sönerna - då sprang han uppför, idag tog det dock längre tid. Én liten tröst är att det tar längre tid att gå ner än att "springa" uppför. Resten av dagen intogs i horisontalläge.
SvaraRaderaSunnersta-backen - kan skola en till en grymmt bra langd-skidakare. Kul att du ar ute igen. Sjalv far jag cykla och simma.
SvaraRadera