Jobbe?

Long time, no blogging. Sen sist har jag varit fullt sysselsatt under såväl vardagar som helger. Jag har roat mig med allt mellan alpin utförsåkning i Lofsdalen till innebandy i Uppsala via husbygge på Sollerön.

Det gäller att inte tappa huvudet när schemat är fullspäckat.

Givetvis kommer bygget noggrannt dokumenteras och Ni kan få en första inblick i stohejet här.
Och för Er som oroar Er över om jag kommer hinna med någon utenatt i Mars kommer jag med lugnande besked. Till helgen bär det av till Sunnmörsalperna i Norge för en topptursvecka i tält.
Puh!

Lite trasiga och knasiga...

...är vårt trasdocksgäng! En riktigt skön gammal klassiker från barnaåren var trasdockorna. Hela konceptet byggde på att det är helt ok att vara lite trasig och inte som alla andra (i ett större perspektiv kan man inkludera kön, ras, religion, jobb, inte-jobb, sexualitet med mera i begreppet trasig). Att vara precis som man är duger gott. Dock tänkte jag inte gå djupare in i den diskussionen utan snarare konstatera att dagens Nils är en trasdock. Det vill säga lite kantstött där och lite lappad här. Jag hade alltid trott att min första förfrysning av extrimiteterna skulle komma från en vindpinad vistelse från någon snöbeklädd topp. Icke sa nicke och i stället var den en ovanligt kylig bandymatch på Studenternas IP i Uppsala som gjorde två fingrar knall-lila.

Jag kände under match att fingrarna var kalla (inte så konstigt då mina bandyhandskar härstammar från tidigt 90-tal och består av mer tejp än tyg) men som inbiten skidåkare är det ju inget nytt på tapeten. Dock när jag drog handen ur handsken efter matchen såg jag att pek- & långfinger på högerhanden var helt knall-lila. Fingrarna har sedan dess övergått till vita, vita med små blåsor och till sist nu normal-färg men med sönderfallande hudlager. Detta har pågått nu i en dryg vecka och numera är även känseln i fingrarna är nästan helt tillbaka (fingertopparna är fortfarande lite okänsliga typer). Folk är ofta vidlyftiga med begreppet förfrysa, trots avsaknad av död svart hud, men jag får nog konstatera att någon form av köld-skada på fingrarna blev det i alla fall.
Så nu har jag inte bara mitt ansikte att hålla reda på i kalla situationer utan jag måste väl i fortsättningen vara lite mer observant på mina fingrar.

"Lite trasiga & knasiga..."

Notera för övrigt den rosa klubban. Som enda lag i världen får vi i GH-bandy specialmålade rosa klubbor från X-bend. Det kostar att ligga på topp i division 3!

Topptur

Med fredagen ledig och strålande utsikter för helgen så bar det iväg i Torsdags mot Rendalssölen i Norge. Första anhalt på färden var en övernattning i Lofsdalen. På fredagen styrde jag huven rakt västerut, dock ringde telefonen när jag nästan var i Idre. Mor ringde från Lofsdalen och meddelade att min medicin låg kvar på frukostbordet. Det var bara att dra en krycka och vända om för att hämta den. Färden blev således något försenad men vad gör det när solen strålar från sin bästa sida och skidåkning står på schemat?

På vägen till metropolen Foskros.

Väl framme vid Gravåsen i Norge parkerade jag och sadlade min tunga packning. I strålande solsken och minus 8 grader lunkade jag på i maklig takt. Det här med stighudar är ju bra när det är brant och man vill använda sina skidor till något roligt på vägen ned, men på "platten" är det rätt sugigt faktiskt. Jag hade med ett tält men hittade ett perfekt ställe för en snöbivack, så efter dryga 2 timmars skidande spenderade jag ca 2 timmar med att färdigställa mitt bo. Ett behagligt och varmt sätt att bo på under vintern. Februaris första obligatoriska utenatt blev betydligt varmare än januaris dito.

Vy från hallen.

Lördagen bjöd på lika strålande sol som dagen innan men blåsten piskade fjäll och människa obarmhärtigt. Passande var det en hård nordanvind som gjorde att hela uppfärden utkämpades i motvind. Inte bara höjdmeter utan även sekundmeter att besegra. Mitt redan lite lätt frostskadade fejs fick sig (som vanligt) en törn. Toppen på mittre Sölen (1755 möh) nåddes till slut och på ett mirakulöst sätt var där helt kav lungt! Lite fika, lite bilder, lite film sen på med krukan, av med stighudarna och sedan kastade jag mig utför i härliga soltstänkta svängar!

Från toppen!

Allt som allt har det varit en toppenhelg (hehe) och Ni kan se en bildresa här!

Kan vi åka hem nu?

Ja det är ju med en viss spänd förväntan, inför den stundande utenatten, som januari har förflutit. Månaden började brak-kall med kontinuerliga temperaturer kring minus 20 grader. Sen har flertalet helger följt i festens tecken. Jag och Lilla Shorty har varit i Malmö på 30-års kalas. Givetvis med ett klassiskt besök med Stavros till Zagros bageri. Ehh..bröd?...Vad det kostar? Ehhh. fem för tio? Ett obskyrt hak som jag är mycket nyfiken på vad som egentligen händer bakom kulisserna. Det händer aldrig att man får betala samma pris två gånger i rad (mellan 9-12 kr för 5 taftoon). Annars är det en härlig företagskultur kring Möllevångstorget (dvs inget kvitto). Lördagslunchen under vårt besök blev en stor falaffel-rulle och för denna pungade jag ut 15 kr! Nåja tillbaka till pudelns kärna. Vi har även förbrukat lediga helger med såväl svärfars 70 års fest samt Saras disputationskalas i fredags. Så för att inte redan banga ur första månaden efter tesen "Minst en utenatt i månaden" formulerades var gårdagskvällen den enda kvarvarande chansen. Vi styrde kosan mot den klassiska Hedbergska "Utsiktsplatsen", en gammal fornborg högt belägen på en klippa med utsikt över Ekoln, Fleshan, Krusenbergs Herrgård och Hammarskogsviken. Vi ackompanierades av klart månsken när vi vandrade under snötyngada träd den dryga kilometern från parkeringsplatsen till vårt mål. Natten var småkall med drygt minus 10 grader men vi klarade oss alldeles utmärkt med dunsovsäckar och kläder lager på lager. Det som dock alltid är kyligt är att på morgonen trycka i fötterna, direkt sprugna från sovsäckens murriga värme, ned i ett par frostbitna kängor. Efter en lättare frukost packade vi ihop och tog bilen till Rådjursstigen för mer bastant frukost. Nattens erfarenhet är, tänk på var du sätter ned knän och andra spetsiga kroppsdelar när du äntrar tältet. Den topografi du skapar i den komprimerade snön är också din säng. Det kan bli lätt knöligt.

Kändispjäxor

Men det är ju han!
Vem?
Han jag köpte pjäxorna av!







Detta konstaterade jag efter att jag lite kvickt hade zappat förbi svt´s produktion Expedition Vildmark. Som ni tidigare har fått erfara har jag uppdaterat mitt randokitt med ett par, för avverkade höjdmeter uppför, mer lämpliga pjäxor. Jag köpte de av en herre boendes i Solna som "jobbade med film". Och idag föll polletten ned. Jag har tydligen tjackat André Prtic´s beggade pjuck. Bilden är från en av våra större kvällstidningar och där kan man se mina pjäxor knalla på stigen.

Snökaos

Eller vad det nu kalls när snö faller konsekutivt i några timmar. Det inbjuder till, om inte fredagsmys så lite, hederligt lill-lördags mys. Med en alldeles rykande färsk rocky som välkomnade mig innanför dörren hemkommen från jobbet så började kvällen perfekt. Som grädde på moset toppades aftonen med en film. Lilla Shorty påstår att jag måste ha blivit våt i kalsongerna när jag hittade en film som både var verklighetsbaserad, historiskt influerad som handlade om bergsbestigning. Givetvis var den guld och det är inte varje dag man ser en tysk film.

Get your shit togheter.

Ja, precis som det låter så handlar det här inlägget om shit och i detta fallet bra skit! Jag har uppdaterat min rando-uppsättning med ett par lätt beggade pjuck. Jag har skaffat mig ett par Scarpa Spirit 4 som utöver walk-mode, vilket mina vanliga alpinpjäxor saknar, sparar mig 700 gram per fot. Det blir många kilo det uppför valfritt fjäll! De är även dynafit-kompatibla vilket gör om jag i framtiden vill köra randonneé - delux och uppdatera till Dynafitbindningar så går det hur fin-fint som helst. Nåja, för tillfället sportar jag dessa pjuck med en naxo NX21 bindning samt ett par Völkl Gotama. Delarna i uppsättningen är inköpa beggade och på tre olika håll som i sin tur renderar mig en vikt på ca 5.3 kilo per fot, inkluderat skida - bindning - pjäxa. Inte lättaste setupen men långt ifrån den tyngsta, och på nedvägen tillåter den att man bränner på rejält. (Tills man deaccelererar kraftigt medelst huvudet) Allt väl dock och ett ryggskydd hittades för en fin peng i Sveg på väg hem från Lofsdalen. Nu är det bara störtkrukan som saknas så kommer nog även min tynande kropp hålla ihop vid nästa tomahawk - tumble. Muskler var så här i efterhand ett ypperligt sett att "hålla ihop" kroppen från kraftigt våld mot trubbig mark. Men som Whitney konstaterade verkar ju även linement, tejp och värktabletter (som substitut för en hård muskelvävnad "Det gör ondare i fett än i muskler") hålla ihop båda bröderna Hedberg i klart funktionsdugligt skick nuförtiden. Ikväll har jag stillat skidsuget med en timmes badminton med Agneta. Otippat och skoj! När kommer träningsvärken?