Snö under sulorna.

Lördagen bjöd på kraftiga vindbyar med 19 sekundmeter uppmätt på Åreskutans topp. Detta gjorde att vi sökte oss till de lägre topparna Duved och Tegefjäll under helgen. Lördagen spenderades i Duved där vi tog liften upp & snabbt letade oss bort i skogen från pistsytemet. Ungefär en dm kallsnö hade lagt sig under natten som en mjuk matta över landskapet. Inte knädjupt puder men pjäxdjup i alla fall.

Fånigt leende på läpparna? Check! Vad annat göra?

Pontoonerna dansade fram som en älva genom skogen och gjorde inte bort sig i pisten. Dock bör ju sägas att det krävs en del att bryta upp dom på kant i manchestern, men lårklubborna är det inget fel på (jämför med allt annat). Lördagen bjöd också på ett stavbrott, väl ute ur en skogsravin hade jag plötsligt en väldigt kort vänsterstav. Nåja, bättre en stav än ett ben.

Kvällen bjöd som vanligt på samkväm i Trångsviken, där Micke och jag jämförde både längd och bredd.

"Fat is fast" - Johan Museeuw Paris-Roubaix

På söndagen bjöd Tegefjäll, områdets lägsta och flackaste topp, på osannolikt fin åkning (med beaktande av köld, snötäckte och vind). Först upp i liften drog vi alla skogsrepor vi kunde hitta. Nöjda och belåtna vid lunch styrde vi kosan mot Uppsala. Ett projekt som tog en viss tid i anspråk, då snöoväder på de sydliga breddgraderna gjorde snöröken från andra bilar intensiv. Från Bollnäs till Gävle höll vi ungefär 70 - 80 km/h. Hela, glada men trötta kom vi hem till slut.