Kan vi åka hem nu?

Ja det är ju med en viss spänd förväntan, inför den stundande utenatten, som januari har förflutit. Månaden började brak-kall med kontinuerliga temperaturer kring minus 20 grader. Sen har flertalet helger följt i festens tecken. Jag och Lilla Shorty har varit i Malmö på 30-års kalas. Givetvis med ett klassiskt besök med Stavros till Zagros bageri. Ehh..bröd?...Vad det kostar? Ehhh. fem för tio? Ett obskyrt hak som jag är mycket nyfiken på vad som egentligen händer bakom kulisserna. Det händer aldrig att man får betala samma pris två gånger i rad (mellan 9-12 kr för 5 taftoon). Annars är det en härlig företagskultur kring Möllevångstorget (dvs inget kvitto). Lördagslunchen under vårt besök blev en stor falaffel-rulle och för denna pungade jag ut 15 kr! Nåja tillbaka till pudelns kärna. Vi har även förbrukat lediga helger med såväl svärfars 70 års fest samt Saras disputationskalas i fredags. Så för att inte redan banga ur första månaden efter tesen "Minst en utenatt i månaden" formulerades var gårdagskvällen den enda kvarvarande chansen. Vi styrde kosan mot den klassiska Hedbergska "Utsiktsplatsen", en gammal fornborg högt belägen på en klippa med utsikt över Ekoln, Fleshan, Krusenbergs Herrgård och Hammarskogsviken. Vi ackompanierades av klart månsken när vi vandrade under snötyngada träd den dryga kilometern från parkeringsplatsen till vårt mål. Natten var småkall med drygt minus 10 grader men vi klarade oss alldeles utmärkt med dunsovsäckar och kläder lager på lager. Det som dock alltid är kyligt är att på morgonen trycka i fötterna, direkt sprugna från sovsäckens murriga värme, ned i ett par frostbitna kängor. Efter en lättare frukost packade vi ihop och tog bilen till Rådjursstigen för mer bastant frukost. Nattens erfarenhet är, tänk på var du sätter ned knän och andra spetsiga kroppsdelar när du äntrar tältet. Den topografi du skapar i den komprimerade snön är också din säng. Det kan bli lätt knöligt.

Kändispjäxor

Men det är ju han!
Vem?
Han jag köpte pjäxorna av!







Detta konstaterade jag efter att jag lite kvickt hade zappat förbi svt´s produktion Expedition Vildmark. Som ni tidigare har fått erfara har jag uppdaterat mitt randokitt med ett par, för avverkade höjdmeter uppför, mer lämpliga pjäxor. Jag köpte de av en herre boendes i Solna som "jobbade med film". Och idag föll polletten ned. Jag har tydligen tjackat André Prtic´s beggade pjuck. Bilden är från en av våra större kvällstidningar och där kan man se mina pjäxor knalla på stigen.

Snökaos

Eller vad det nu kalls när snö faller konsekutivt i några timmar. Det inbjuder till, om inte fredagsmys så lite, hederligt lill-lördags mys. Med en alldeles rykande färsk rocky som välkomnade mig innanför dörren hemkommen från jobbet så började kvällen perfekt. Som grädde på moset toppades aftonen med en film. Lilla Shorty påstår att jag måste ha blivit våt i kalsongerna när jag hittade en film som både var verklighetsbaserad, historiskt influerad som handlade om bergsbestigning. Givetvis var den guld och det är inte varje dag man ser en tysk film.

Get your shit togheter.

Ja, precis som det låter så handlar det här inlägget om shit och i detta fallet bra skit! Jag har uppdaterat min rando-uppsättning med ett par lätt beggade pjuck. Jag har skaffat mig ett par Scarpa Spirit 4 som utöver walk-mode, vilket mina vanliga alpinpjäxor saknar, sparar mig 700 gram per fot. Det blir många kilo det uppför valfritt fjäll! De är även dynafit-kompatibla vilket gör om jag i framtiden vill köra randonneé - delux och uppdatera till Dynafitbindningar så går det hur fin-fint som helst. Nåja, för tillfället sportar jag dessa pjuck med en naxo NX21 bindning samt ett par Völkl Gotama. Delarna i uppsättningen är inköpa beggade och på tre olika håll som i sin tur renderar mig en vikt på ca 5.3 kilo per fot, inkluderat skida - bindning - pjäxa. Inte lättaste setupen men långt ifrån den tyngsta, och på nedvägen tillåter den att man bränner på rejält. (Tills man deaccelererar kraftigt medelst huvudet) Allt väl dock och ett ryggskydd hittades för en fin peng i Sveg på väg hem från Lofsdalen. Nu är det bara störtkrukan som saknas så kommer nog även min tynande kropp hålla ihop vid nästa tomahawk - tumble. Muskler var så här i efterhand ett ypperligt sett att "hålla ihop" kroppen från kraftigt våld mot trubbig mark. Men som Whitney konstaterade verkar ju även linement, tejp och värktabletter (som substitut för en hård muskelvävnad "Det gör ondare i fett än i muskler") hålla ihop båda bröderna Hedberg i klart funktionsdugligt skick nuförtiden. Ikväll har jag stillat skidsuget med en timmes badminton med Agneta. Otippat och skoj! När kommer träningsvärken?

Kallt!

Men madnice med fluffsnö! Vad gör det att det är minus 20 grader när det har dumpat puder? Ledigheten kring jul och nyår har gått till att skida i alla dess former. Jag har framförallt hunnit topptura med mina fetingar och knarrat mig fram i kärv nysnö med längdlaggen. Första dagarna åtgick till att sondera den hemtama terrängen kring Lofsdalen och Hovärken. Mellan den 25:e och 26:e dumpade det kraftigt och jag var givetvis först ute i mörkret och skidade baksidan av Hovärken strax innan liften öppnade i soluppgången. Stighudar - Lift 1-0. Till nyår hade jag planerat in för min och Agnetas del en tur till Helags via Fältjägaren. Vi gav oss av den 29:e till Ramundberget för första sträckan mot Fältjägaren. Dock så var vi tvugna att vända halvvägs upp på fjället då den enda skoter som åkt vinterleden mot helags hade vänt. I Midjedjup snö var det en omöjlighet att fortsätta. Vi vände kosan tillbaka mot Klinken och skidade tillbaka till bilen. Vi tog bilen över Flatruet till Ljungdalen och gav oss iväg mot Helags från Kläppen. Väl på Helags boade vi in oss i säkerhetsutrymmet och jag planerade in en topptur på nyårsafton till landets högsta topp söder om polcirkeln. Nyårasfton bjöd på redigt skitväder men efter visst slit i mycket dålig sikt var toppen nådd. Utförsfärden blev tyvärr inte perfekt då sikten den första halvan var i princip noll. Sikten ökade ju längre ned man kom och farten ökade markant. Nästan nere skar ena skidan ned i stenhård, vindpackad skare och satt fast. Jag flög som en projektil med skallen och fejset rakt ned i snön och tomahawkade runt ett varv till sittandes. Det blixtrade i skallen men efter nån minut kunde jag resa mig och hämta mina skidor. Tysken Klaus som jag mött dagen innan kom skråandes ned och kollade att allt var ok. Vi begav oss frusna till det varma och framförallt vindstilla säkerhetsrummet. Då väderleksutsikterna såg mycket tråkiga ut inför de fortsatta dagarna (den 1:a var det - 22 C och rätt blåsigt) valde vi att dricka upp nyårsskumpan och bege oss tillbaka mot bilen. Återvägen var ganska stormig och färden avbröts av ett gäng muppar som hade kört fast med skoter i en vattenfyllt ravin. Jag ägnade 40 minuter till att gräva loss skotern. Nyårsafton ägnades således åt 3 timmar topptur, 4 timmar skidtur och 40 minuters grävande. Väl hemma i Lofsdalen innebar denna ekvation att jag slumrade in 21:30 och missade all sorts firande och raketskjutande. De följande dagarna i Loffs bjöd på kallt men klart och soligt väder. Kolla in bilderna.

En i månaden.

Ett äpple om dagen är bra för magen, eller nåt sånt. Nu skall inte det här inlägget handla om äpplen utan om utomhusnätter. Under hösten så har jag och Agneta lyckats bibehålla minst en utomhusnatt i månaden. Givetvis så har jag i min tävlingsinriktade hjärna redan börjat samla. Och kommit fram till devisen "Minst en utomhusnatt i månaden". Ungefär som att samla på träningstimmar, dagar på snö eller kilon i bänkpress. Desto fler desto bättre! Gårdagens färd ut i skogen hade ingen större agenda än att pröva min nya sovsäck. En murrig, mjuk dunsäck...mmmmm... mycket bättre än min tidigare, tunna syntetsäck! Vi begav oss sent på kvällen ut till en klippa som heter Filke i närheten av Hagby. Vi hittade oss en platt yta och slog upp tältet på. Att sova ute är kanske inget självändamål i sig, men mysigt är det när regnet smattrar mot duken och som med allt här i världen blir man bättre på det man gör. Alla har vi väl vaknat obekväma på ett hårt underlag invirade i sovsäcken som en kåldolme. Men med träning kommer vana, och jag och Agneta sov som två små grisar till halv tio på förmiddagen. Fint som snus! Frukosten avnjöts med benen dinglande över klippkanten och med P4 på mobilradion (nej jag är inte 30 ännu men ibland skönt gubbig enligt egen utsago).

Det är möcke nu....

Eller snarare var det möcke för någon vecka sedan. Det var Kolans disputationsfest på fredagen den 20.e November (sammanföll taktiskt med min 29:års dag), på lördagen landade Olof och Whitney för en veckas Sverigevistelse. Vi hann fara land och rike runt på allehanda äventyr och passade på att klämma in så många activities som möjligt. Vi tillbringade några dagar i Lofsdalen och utnyttjade det tunna snölagret till max. Vädret visade sig från sin allra bästa november-sida med temperatur kring nollan stormbyar och 3 minuters solsken 4 kilometer bort. Total white-out var snarare konceptet för dagarna. Men vad gör det för en måttligt tränad undertecknad med 105 mm midja på laggen, vanliga slalomboots i randobindningen och storebror ivägflyende som en ardennerhäst på vårbete? Snö är snö! Trots att Olof chikanerade mig för att jag fladdrade med armarna som Bojan Krizaj i en storslalomsväng på 80-talet, och jag påtalde att man inte behövde åka som om man hade en tulo mellan knäna med den nya tidens skidor, så hade vi det förbaskat gött ute i snålblåsten. Vi knatade runt för att hitta de bästa åken i området där snötäcket tillät. Dessa dagar kittlade skidnerverna duktigt och numera åtgår tiden att drömmande kolla in webkameran vid Helags eller youtuba gamla skidklipp.